Jag tittar på henne, Olivia. Min bästa kompis sedan tre år tillbaks, min allra bästa kompis. Jag försöker tänka ut vad jag gjort för att förtjäna henne men det står still. Istället försöker jag klura ut vad jag skulle gjort utan henne och inser att jag mer eller mindre gått under, helt och hållet.
Sedan första dagen vi träffades har det varit vi, vi två mot allt bokstavligt talat. Vi greppade tag om varandra och släppte aldrig taget, när vi sprang utför Folkungas tre trappor var det henne jag höll i handen och när någonting var tufft var det hennes axel jag grät mot inne på skoltoaletten. Somliga tror inte på själsfränder, men hon är utan tvekan min. Hon är fantastisk, på alla sätt och vis och utan tvekan en av de smartaste jag känner. Under dessa tre år har vi aldrig lagt några onda ord mot eller om varandra, vi har alltid haft varandras rygg och kommer säkerligen ha det tills vi blir rynkiga.
Vi har stått tillsammans genom hjärtesorg, motgångar, besvikelser, genom livet, trots de turbulenta åren som gått. Men vi har även gått igenom allt fint livet givit oss, vi har sett varandras kärlekar (och inte kärlekar), vi har äventyrat, gjort galna upptåg och levt livet däremellan, vi tog ju fucking studenten. Ibland förvånar det mig dock att hon inte drog, tog sitt pick och pack och flydde. Från mig och det mörka som omgav mig, men istället lappade hon ihop det trasiga och fortsatte hålla mig i handen. Det händer att jag lyssnar på One Directions låt ”Olivia” och fnissar, har alltid tänkt på henne när den spelas. Visserligen är vi inte förälskade men det går inte att låta bli, ” Oh I love you, I love you, I love, I love, I love Olivia”. Vi må vara unga men jag vet att det vi har är föralltid, jag känner det ända in i benmärgen. Det är hugget i sten, och så är det bara.
Tack, ett stort jävla tack för att du finns Olivia. Tack för att jag fått äran att vara din bästa vän, din person. Idag är det din dag och ingen annans så världens största grattis, älskar dig till månen!
